Savo Sitdowns: Shawn Adams om att ge fler människor inflytande över design

Shawn är Outreach Lead på den brittiska arkitektbyrån HTA Design och medgrundare av POoR Collective. Hans tvärdisciplinära arbete spänner över arkitektur, utbildning och samhällsengagemang. Från att tolka Savo Invite på sitt eget sätt inför 3daysofdesign till att skapa möjligheter för unga människor drivs han av övertygelsen att design blir mer intressant när fler får vara med och påverka.

Craig Howarth: Vi träffades första gången på 3daysofdesign, där Savo bjöd in dig att välja en av våra produkter och tolka den på ditt eget sätt. Du valde Savo Invite, stolen du sitter i just nu. Hade du funderat särskilt mycket på kontorsstolar och andra sittmöbler för arbetsplatser innan dess?

Shawn Adams: Eftersom jag både är arkitekt och skriver om arkitektur och form har jag alltid funnit kontorsstolsdesign intressant. Tidigare skrev jag mycket om kontorsmiljöer, hur de planeras, coworking, kontorets roll efter pandemin och hur människor använder sina arbetsplatser.
Jag har alltid reagerat på att kontorsstolarna ofta ser likadana ut. Varför skulle inte stolarna kunna berätta en historia eller vara lite mer intressanta?

När man väljer en soffa eller stol till vardagsrummet eller matplatsen vill man ofta ha en möbel som sticker ut. Men kontorsstolar får sällan den rollen. Varför skulle inte en vanlig kontorsstol kunna vara något man lägger märke till och tänker: ”Den där är ju riktigt snygg”?

C.H. Tyget du valde var BonBon Melt från Ludvig Svensson. Vad var det som fick dig att fastna för just det?

SA: Jag hade tänkt mig en färgpalett i grönt och brunt och när jag hittade de här färgerna tyckte jag att de var intressanta. Men när jag såg själva mönstret tänkte jag: ”Det här mönstret är fantastiskt.”

Sedan började jag fundera på om vi kunde vrida mönstret så att det blev horisontellt i stället för diagonalt. Jag ville att materialet skulle spela huvudrollen, vid sidan av stolens formgivning. Om allt annat var silverfärgat skulle tyget verkligen framträda.

Jag tyckte om Invites design redan första gången jag såg stolen. Alla andra delar var silverfärgade och jag tyckte att den var otroligt vacker. Den skiljer sig verkligen från vad man brukar förvänta sig.

CH: På 3daysofdesign valde du stolen utan att först ha suttit i den. När man sitter i en stol använder man alla sina sinnen. Det visuella är en del, men upplevelsen av att faktiskt sitta i stolen är något annat. Nu när du har fått använda den, vad tycker du?

SA: Stolen är verkligen så bekväm. Och du har rätt, när man väljer en stol behöver man prova den.
Att få sitta i stolen och uppleva den på riktigt har varit en ögonöppnare. Jag skulle också vilja prova alla de andra stolarna.

Kanske skulle det vara intressant med en stol utan armstöd eller med nackstöd. Men det är just det som är poängen, man måste testa och känna efter.

CH: Under 3daysofdesign publicerade vi en rapport för Savo där vi ville lyfta kontorsstolen från en undanskymd plats till en mer framträdande roll. Varför uppfattas kontorsstolar ofta som tråkiga, och hur kan vi förändra den bilden?

SA: Jag tycker att vi behöver göra kontorsstolen lite sexigare. Den borde vara något som människor faktiskt tittar på och tänker: ”Det där är ju riktigt bra design.”
Om fler kontorsstolar hade en intressant och uppseendeväckande formgivning skulle människor börja undra varför vi sitter på alla dessa svarta och grå stolar som ingen har gjort något spännande med. Kontorsstolen borde få ta plats, särskilt med tanke på hur mycket tid vi tillbringar i den.

Vi behöver också tänka på ergonomin. Behövs armstöd? Behövs nackstöd? Hur sitter man? Det är grundläggande frågor för både hälsan och sittställningen.
Många som väljer eller använder kontorsstolar är förmodligen inte formgivare. De kanske bara får en stol tilldelad och börjar inte fundera över den förrän de får ont någonstans. Om fler formgivare ställde frågan ”Varför kan vi inte ha kontorsstolar i starka färger?” skulle det åtminstone sätta i gång ett samtal.

CH: Jag skulle vilja gå tillbaka lite till ditt samhällsengagemang. Vid sidan av ditt arbete som arkitekt har du hittat sätt att bidra till samhället och uppmuntra människor som kanske tänkt att ”det där skulle jag aldrig kunna göra”. Varför är det så viktigt för dig, och hur arbetar du med det i dag?

SA: Jag brukar jämföra med mat. Om man åt samma mat från samma land varje dag skulle man till slut tröttna. Detsamma gäller design. Om man alltid möter samma sorts formgivning blir det så småningom ganska tråkigt. När man får se många olika typer av design blir det däremot spännande. Man lär sig om andra kulturer och traditioner och får se hur olika människor tolkar samma sak på sina egna sätt.

I mitt arbete återkommer jag ofta till en fråga: Om alla som arbetar med design har ungefär samma bakgrund och liknande erfarenheter, hur ska vi då få den bredd och variation som gör design intressant?
Finns det människor utanför designbranschen vars röster inte hörs? Hur kan vi bjuda in dem i samtalet? Vilka intressanta och nyskapande idéer skulle kunna växa fram ur det?

För mig är det precis vad design borde handla om. Att bjuda in människor med olika identiteter, bakgrunder och kulturella erfarenheter till ett gemensamt samtal om design.

CH: Är det därifrån namnet POoR, Power Out of Restriction, kommer?

SA: Vi visste redan från början att vi ville att namnet skulle vara en förkortning. Tanken var att ta ord som kan ha en lite negativ innebörd och ge dem en ny, positiv kraft.

När man säger ”poor” reagerar människor ofta och undrar varför vi skulle vilja kalla oss fattiga. Men sedan får de höra vad det står för: Power Out of Restriction, ungefär att hitta kraft bortom begränsningarna.

Vi valde namnet med tanke på människor som kanske upplever att de saknar en röst, känner sig begränsade eller känner att …

CH: … det finns något slags hinder som de inte kan ta sig förbi.

SA: Precis. Om någon har egna, verkliga erfarenheter av hur en plats, ett föremål eller en viss situation fungerar, är det kunskap man inte kan få enbart genom forskning. Det kan handla om något som är en del av personens vardag och liv.
Det finns en enorm kraft i sådana erfarenheter. För oss handlar det om att se och ta vara på den kraften.

CH: Om vi blickar framåt mot framtidens arbetsplatser, vilket råd skulle du vilja ge oss som skandinaviska pionjärer inom sittmöbler för arbetsmiljöer? Hur tror du att utvecklingen kommer att se ut?

SA: Jag tror att vi återkommer till samma grundfråga: Hur får vi människor att vilja komma till arbetsplatsen och hur skapar vi miljöer där något intressant kan hända? Särskilt efter pandemin behöver det finnas en verklig anledning att gå till kontoret.

Om människor kommer dit och tänker ”det här hade jag lika gärna kunnat göra hemma” tycker jag att det är ett stort problem.

Även i mer traditionella kontorsmiljöer, där arbetet kanske inte är särskilt kreativt, spelar utformningen stor roll. Människor vill komma till en arbetsplats och känna: ”Wow, mitt kontor är faktiskt ganska häftigt.”

Det handlar om upplevelsen när man rör sig genom lokalerna. Går det att arbeta ostört på egen hand? Kan två personer samarbeta? Finns det plats för grupparbete och möten?
Den variationen är väldigt viktig. Jag tror inte att människor vill ha arbetsplatser där alla ytor ser likadana ut.

CH: Jag tycker att ordet ambassadör sammanfattar dig och ditt arbete ganska väl. Du är inte bara arkitekt, lärare eller skribent. Du är också en ambassadör för arkitektur, design och kreativitet.

SA: Tack. Om jag skulle sammanfatta mitt yrkesmässiga mål är det att göra design mer tillgänglig.

Hur kan jag genom arkitekturen göra den mer tillgänglig för olika grupper i samhället? Hur kan jag använda sociala medier för att förklara information och facktermer så att fler förstår? Hur kan vi genom POoR få unga människor att engagera sig i design?

Oavsett vilken del av mitt arbete det handlar om är målet detsamma: att göra design mer tillgänglig.
När fler kan delta blir resultatet rikare och mer intressant. Människor från olika grupper i samhället bidrar med nya perspektiv och tolkningar, och vi kan lära oss av varandra.

CH: Att göra design mer tillgänglig väcker också frågan om hur mycket inflytande människor har över beslut som påverkar dem. På ett kontor har medarbetarna ofta väldigt lite att säga till om när det gäller stolen de kanske ska sitta på under åtta år av sitt liv. Hur kan vi involvera dem mer i valet?

SA: Fråga dem. Så enkelt är det.

Ofta får människor bara ta över lokaler, föremål och möbler som någon annan har valt. Formgivare föreställer sig hur en miljö ska se ut, men frågar inte alltid dem som faktiskt ska använda den.
Hur använder ni lokalen? Vilken sorts stol skulle underlätta arbetet? Behövs armstöd?
Om man ställde de frågorna skulle man kunna välja stolar som människor faktiskt vill ha, i stället för att köpa något som ingen blir nöjd med.

Många tror att om man frågar människor vad de vill ha får man hur många olika önskemål som helst att försöka tillgodose. Men så behöver det inte vara.
Om en person vill ha en sak och någon annan vill ha något annat kan man rösta. Då blir åtminstone majoriteten nöjd. Det är bättre än att ingen blir nöjd alls.

I vårt arbete med samskapande handlar mycket om att skapa rimliga förväntningar. Bara för att man bjuder in någon till samtalet betyder det inte att man måste göra precis som personen säger. Det handlar om att lyssna, förstå behoven och hitta en bra kompromiss.

Och ju tidigare man involverar människor, desto enklare blir det.
Om man utvecklar en stol och frågar användarna redan från början kan deras synpunkter bli en del av konceptutvecklingen. Men om man gör hela arbetet först och visar resultatet när allt är klart, då kan man behöva börja om ifall användarna inte tycker om det.

För mig är det självklart. Vi ser gång på gång hur produkter och miljöer inte fungerar eftersom man inte har lyssnat på människorna som ska använda dem. Sedan tvingas man hitta tillfälliga lösningar för att rätta till problemen.

CH: Det är en väldigt bra tanke att avsluta med. Oavsett om vi pratar om en stol, en arbetsplats eller arkitektur i ett större perspektiv handlar det i slutändan om att lyssna på människorna som faktiskt ska använda och uppleva det vi skapar.

Tack, Shawn. Det har varit ett väldigt intressant samtal.